Teamandalusian

Hej där! Frida ringde mig nyss och påminde mig om att jag inte bloggat på evigheter, så jag vet att hon kommer hemsöka mig om inte jag bloggar nu på direkten. Här är jag, med ett blogginlägg.

 

Ja, hur mår jag? Jag mår bra, det är lite jobb med årets sista skörd (förmodligen) eftersom det känns lite kyligare nu. Sen börjar det bli lite tuffare tag i juristutbildningen nu och jag får ganska tuffa uppgifter, jag får se hur det känns, om jag orkar med den i typ 10 år till (man går lite längre om man går på distans), skulle kunna leva lyckligt utan att vara utbildad jurist. Jag skulle ändå inte kunna kombinera både ett juristjobb och hästarna. Så ett alternativ är att jag går tillbaka till det jobb som jag hade förut och som Frida har och även många andra hästmänniskor på ön, nämnligen en sorts allt möjligt person. Vi som hjälper till med vargproblem, tävlingsförberedelser och sånt men även något så simpelt som att hjälpa igelkottarna få ett ordentligt ide för vintern. Det var ett ganska roligt jobb faktiskt, skulle faktiskt inte vara så dumt att söka en sådan tjänst.

Om jag skulle få det jobbet skulle jag antagligen flytta till Valedale, vilket för mig till nästa punkt.

 

Spirit. Jag har ju varit hemma på hedarna sedan början av detta året om inte jag minns fel. Sedan jag flyttat hit har då Sis fått träna med Frida och Goomba hemma i Valedale (ja, jag kallar både Valedale och hedarna för hem, men de är båda det och jag kan inte kalla dem något annat). Det skulle vara kul att satsa lite mer på Sis, vi har mest lagt fram våra träningsideér via telefon och jag har bara fått det beskrivet i ord hur träningen går. Jag tycker att Frida gör ett fantastiskt jobb med henne men jag skulle gärna vilja komma och vara delaktig i Spirits uppväxt igen.  Det skulle vara kul att spendera mer tid med min bästa vän och tro det eller ej, så saknar jag Avalon en gnutta. Saknar hela byn faktiskt, Elizabeth, Clarie, Hedda, Waldemar, Pontus, Emma... Allihopa saknar jag.

Inte för att på något sätt säga att det är dåligt hemma hos mamma och pappa, men det är så himla ansträngande att bo här, med allt arbete, djuren. Sen kan man inte sitta och bara ta det lugnt, alltid finns det något som måste göras. Skulle kunna föreställa mig att bo här på somrarna eller något sådant men jag måste få andas ut ibland. Jag förstår ärligt talat inte hur jag kunde klara 18år med detta arbete och hur mina föräldrar klarar 40år och mer. Jag förstår att det finns många vackra saker som gör det enklare att fortsätta, så som Yoshis bus i hagen, eller solnedgången när man är ute och vaktar kor. Men någon gång tröttnar man väl på solnedgången? Nu har jag inget mer att skriva om ämnet.

 

/Ankan