När man önskar att det var en mardröm..
2001
Sedan den nya lagen gällande herrelösa hästar inträdde i januari hade Braves flock sålts på auktion till olika stall i Skördebygden. Lyckligtvis blev många sålda till en gammal man vid namn Dew som bodde granne med oss. Jag fick hälsa på när jag ville men fick inte gå ut och leka med Brave som var två år vid tidpunkten, jag var sex år.
Den här sommaren var ovanligt torr och man hörde på nyheterna om bränder runt om på Jorvik. En varm natt i början av juli gick det torråska och en blixt slog ner i ett träd som började brinna. Det torra gräset fattade snabbt eld och innan någon hann reagera stod stallet i lågor. Jag sprang dit precis i tid för att se Braves mamma Angel sparka upp stalldörrarna så Brave kunde springa i säkerhet. När min modiga hade kommit en bit bort från stallet skulle Angel springa ut menen brinnande träbalk föll på henne och kastade ner henne på marken.
Jag och Brave såg allt.
Angel var borta och skulle inte gå att rädda. Borta i lågorna.
Brave skrek och föll ihop till marken. Jag tog hennes huvud i mina armar och strök henne försiktigt. Jag kunde inte förstå henne, men jag gjorde mitt bästa. Hon låg och skakade trots värmen från elden, det kändes som om vi låg där för evigt.
Men evigt slutade när det pyrde rök ur byggaden och en polis kom fram till oss och sa att Brave var tvungen att gå. Hon behövde undersökas av veterinär och skulle sedan säljas. Jag bönade och bad men han kunde inget göra.
Tårarna rann som floder nerför mina kinder när polisbilarna och hästtransporten lämnade gården.
Jag var det enda hon hade kvar, men hon blev bortsliten från mig.
Jag brukar undvika det numera, på något udda sätt var jag stolt över det förut, att jag hade en historia. Nu gör det mest ont att tänka på det. Men Dossan tyckte att det skulle bli en bra idé att dela historier från min och Braves barndom på bloggen så jag skrev ihop ett inlägg till er om när vi förlorade Braves mamma och varandra.
Angel var en helt fantastisk häst som inte förtjänade att dö. Men jag har henne att tacka för att Brave lever idag.
Jag minns att jag fick rida på henne när jag inte orkade gå med vildhästarna (med tanke på mina småbarnsben). Hon tog hand om mig som om jag var hennes. Hon behandlade mig och Brave som systrar. Hon är en stor del av personen jag är idag och har henne att tacka för mycket.
Hon har visat mig att godhet övervinner allt, att bråk bara är ett sätt att slösa energi, att inte döma andra innan man lärt känna personen bakom masken, att man ska behandla varenda unge som sin egen unge, oavsett om det är häst, människa eller vad som helst. Och det är bara för att nämna några få.
Håll i tanken att jag inte kunde prata med Angel men att hon ändå lärde mig allt det där och mycket mer.
Det handlar inte om vad vi säger, det handlar om vad vi berättar.
/Ankan
Tyckte ni om det här inlägget och vill ni ha mer liknande? Ni får kommentera, det är alltid kul med feedback c:
Mer, bästa asså