Föltankar

Jag har en grej som jag tänkt på en del senaste veckorna. Jag har även pratat med Brave och vi är eniga om saken. Brave ska få föl.
 
Jag har redan sökt upp en hingst som bor i Skördebygden. Han kommer också från Braves flock men har inte träffat honom sedan flocken splittrades 2000-2001. Han är väldigt trevlig och lugn med hjärtat på det rätta stället. Inte särskilt "hingstig" utan ganska lik en vallack i lynnet. Både Brave och Gecco är duktiga hästar och deras föl skulle nog bli jättebra. Brave är med på det också men vi måste åka till veterinären och kolla om det går, för det är ju inte säkert. Men jag håller tummarna för henne.
 
Det är jättehärligt att ha föl, att forma en individ från grunden. Både jag och Frida har inte ångrat en enda sekund att vi sa ja till Spirit. Såklart finns det jobbiga perioder då hon verkligen är så jobbig någon kan vara men hon gör inte något fel, hon är bara glad och vill göra oss glada.
Älskade lilla bebishästen ❤️
Och älskade, älskade bästavän ❤️
 
Allmänt, Ankan, Mål och drömmar, Nyheter | | Kommentera |

När man önskar att det var en mardröm..

2001
 
Sedan den nya lagen gällande herrelösa hästar inträdde i januari hade Braves flock sålts på auktion till olika stall i Skördebygden. Lyckligtvis blev många sålda till en gammal man vid namn Dew som bodde granne med oss. Jag fick hälsa på när jag ville men fick inte gå ut och leka med Brave som var två år vid tidpunkten, jag var sex år.
 
Den här sommaren var ovanligt torr och man hörde på nyheterna om bränder runt om på Jorvik. En varm natt i början av juli gick det torråska och en blixt slog ner i ett träd som började brinna. Det torra gräset fattade snabbt eld och innan någon hann reagera stod stallet i lågor. Jag sprang dit precis i tid för att se Braves mamma Angel sparka upp stalldörrarna så Brave kunde springa i säkerhet. När min modiga hade kommit en bit bort från stallet skulle Angel springa ut menen brinnande träbalk föll på henne och kastade ner henne på marken.
 
Jag och Brave såg allt.
 
Angel var borta och skulle inte gå att rädda. Borta i lågorna.
Brave skrek och föll ihop till marken. Jag tog hennes huvud i mina armar och strök henne försiktigt. Jag kunde inte förstå henne, men jag gjorde mitt bästa. Hon låg och skakade trots värmen från elden, det kändes som om vi låg där för evigt.
 
Men evigt slutade när det pyrde rök ur byggaden och en polis kom fram till oss och sa att Brave var tvungen att gå. Hon behövde undersökas av veterinär och skulle sedan säljas. Jag bönade och bad men han kunde inget göra.
Tårarna rann som floder nerför mina kinder när polisbilarna och hästtransporten lämnade gården.
 
Jag var det enda hon hade kvar, men hon blev bortsliten från mig.
Jag brukar undvika det numera, på något udda sätt var jag stolt över det förut, att jag hade en historia. Nu gör det mest ont att tänka på det. Men Dossan tyckte att det skulle bli en bra idé att dela historier från min och Braves barndom på bloggen så jag skrev ihop ett inlägg till er om när vi förlorade Braves mamma och varandra.
Angel var en helt fantastisk häst som inte förtjänade att dö. Men jag har henne att tacka för att Brave lever idag.
Jag minns att jag fick rida på henne när jag inte orkade gå med vildhästarna (med tanke på mina småbarnsben). Hon tog hand om mig som om jag var hennes. Hon behandlade mig och Brave som systrar. Hon är en stor del av personen jag är idag och har henne att tacka för mycket.
 
Hon har visat mig att godhet övervinner allt, att bråk bara är ett sätt att slösa energi, att inte döma andra innan man lärt känna personen bakom masken, att man ska behandla varenda unge som sin egen unge, oavsett om det är häst, människa eller vad som helst. Och det är bara för att nämna några få.
Håll i tanken att jag inte kunde prata med Angel men att hon ändå lärde mig allt det där och mycket mer.
 
Det handlar inte om vad vi säger, det handlar om vad vi berättar.
 
/Ankan
Tyckte ni om det här inlägget och vill ni ha mer liknande? Ni får kommentera, det är alltid kul med feedback c:
 
 
Allmänt, Ankan, Mål och drömmar, Övrigt | | En kommentar |

Givande hopp-pass, snöstorm och nya upptäckter.

Hejsan! Idag hände en hel del, vaknade tidigt och lastade på Yoshi & Goomba. Självklart var mamma och pappa uppe tidigare, de är mer lika Yoshi än jag är. Spirit låg och slumrade i boxen när jag hämtade Goomba ur boxen bredvid. Tyvärr väckte jag henne.
Mina små gull-ungar
 
Vi tog det ganska lugnt idag, trots allt som stod på schemat. Vi skulle vara vid ridhuset hela dagen, men jag ville sätta igång med vår hoppning direkt, var så taggad.
 
Vi värmde upp ordentlig och började med att hoppa låga hinder. Sedan höjde vi succesivt till 160cm. Tiden flög iväg och vi red grundomgången ett par gånger. Det blev en del tvärnitar, snäva svängar och rivna bommar men vi avslutade med flaggan i topp.
Jag fick hjälp av en tjej som hette Linn med att fota denna bilden
 
Med Goomba blev det ridvägar, fattningar, övergångar och halter. Alltså allt det där som gjorde att jag inte ville gå i ridskola. Inte för att mamma skulle tillåta att jag skulle gå i ridskola, haha. Är det någon som avskyr engelsk ridning så är det min mamma.
Men hon var duktig och riktigt glad över att rida i ett ridhus. Det var första gången på länge, hon har inte varit till ridhuset under hela den tiden Frida haft henne iallafall. Hon överdrev jättemycket och bjöd till och med på ett luftsprång, sånt gör hon bara när hon vinner över Yoshi...
"Jag önskar matte kunde få se detta, jag är i ett ridhus!"
 
Ibland undrar jag om Valendalenhästarna egentligen är flock hundar som blev förvandlade till hästar eller något..

Vi åkte efter 17-18 men det blev några timmar i Fort Pinta eftersom en snöstorm i Jorbergen gjorde att bussen blev försenad. Men för att vända på det hela, jag visste aldrig att man kunde ha det så mysigt i en hästtransport. Jag satte mig i främre delen där vi förvarar höet, samlade ihop alla filtar jag kunde hitta och myste ihop mig med hästarna och tittade på Modern Family. Rätt så kyligt i början men sen fick jag upp värmen. Det kallar jag kvalitetstid. Kanske det var Modern Family, eller så var det höet, men jag insåg vad som är viktigtast i livet.
 
För jag satt där i höet med två fantastiskt duktiga och unika hästar, väntades på min bästa vän. Tidigare den dagen hade jag kört hem mina föräldrar samtidigt som vi sjöng ABBA så falskt man kan sjunga ABBA. Samma morgon satt jag i 5-10min och bara kollade på min unghäst som låg och sov i halmen. Unghästen som jag sett växa i mer än 2år.
"2016 is the year of you know, like, realizing things" - Kylie Jenner
*17
 
Upp