De man skäms för när de lever och hyllar när de dör
Är det inte udda att vi kan hylla en individ hur mycket vi vill när de lämnat livet, men när de fortfarande är med oss så håller vi känslorna tillbaka. Det är som om vi inser hur mycket de betyder för oss först efter att man inte kommer kunna möta dem igen.
Jag är väldigt glad över att få ha min kära la familia. Vi har alltid haft det tufft, det har lärt mig att man måste kämpa för det man vill och jobba hårt. I och med att jag och min lillebror växte upp på en bondgård så har vi fått hjälpa till och jobba ända sedan barnsben. Trots många kvällar med värkande muskler så finns mycket kärlek i arbetet.
Jag minns vår första häst, Golden hette han. Ett medelålders Bayerskt varmblod med en jämn, brun färg och svart, glansig man. Han var arbetsvillig, snäll och ville alltid det bästa. Han var den första hästen jag satt på (even tho jag lärde mig rida på en ko som ni kunde läsa lite om i inlägget om när jag och Brave först träffades).
Djuren är en del av familjen, det är alltid lika jobbigt när något vandrar iväg till de eviga ängarna.
Min familj har främst lärt mig att kämpa, jag fick köpa Brave ur egen ficka. Jag fick jobba en hel sommar för att tjäna ihop tillräckligt men det hade på långa vägar inte känts lika bra om mamma och pappa bara gav mig pengarna och skickade iväg mig för att hämta henne.
De är den bästa familjen man kan ha, jag är väldigt glad att jag har dem.
