Teamandalusian

 

Det var en varm sommardag i Juni och jag lekte i trädgårdslandet med mina små trädgårdsverktyg. Den förmiddagen var jag 3år och 20 dar ung. Det lilla föl jag inte ännu visste namnet på var precis 1 månad ungt.

Jag hade nyligen lärt mig tala och mitt ordföråd bestod av hest, ko, glis, får, hej, vad, var, vaför, mamma, pappa & lilleblol. Mamma, pappa och lilleblol kan jag skriva om en annan gång, de är väldigt speciella för mig.

 

När jag satt där och tänkte på något helt önödigt och grävde obetydligt i leran hörde jag hästhovar närma sig. Senare dök det upp åtta stycken framför mina ögon. När jag tittade upp såg jag ett föl med dess mamma.

Paret kom från samma flock som jag ett på avstånd förr. Arab-andalusier flocken höll mer västerut så de kom aldrig såpass nära oss.

 

Men istället för att bara stå där och stirra så hade mina föräldrar lärt mig att vara trevlig, alltid. Så jag sade snyggt och prydligt:

 

 

Brave kunde förstå mig bättre än mamma och pappa, de bara skrattade, gav mig mat, lade mig i sängen eller bar mig till katten. Brave kunde förstå precis vad jag menade.

Fölet som hette Brave frågade om jag ville följa med till deras flock och jag tänkte att det kunde bli kul. Hur var det att larva omkring i jorden liksom?

Vi gick till deras flock som stod kanske 200m bort i en liten skogsdunge. Jag fick sitta på Angel en bit eftersom jag fortfarande hade problem med att gå.

 

Hästflocken stod och svalkade sig i skuggan men det verkade väldigt tråkigt så jag och Brave gick och badade. Vi fick med oss de flesta fölen och lekte länge på stranden. Alla busade och var glada. Det kändes som om jag fått en syster.

 

Efter det träffades vi varje dag och blev snabbt goda vänner, bästa vänner